hp

Då var påsken över också. Eller iaf för mig. Jag firade igår med min mormor, morfar, mina två kusiner och deras flickvänner, min mamma, pappa och min syster.
Det härliga var att min pappa följde med, eftersom mina föräldrar har separerat. Det är en sak som jag tackar mina föräldrar för, att de fortfarande är vänner. Det får en att känna att vi fortfarande är en familj.

Jag insåg igår att tiden går väldigt snabbt. Det var inte alls längesedan jag sprang runt på påskmiddagarna med min syster och busade med mina två äldre kusiner. Det var inte längesedan vi satt under bordet och kittlade alla under fötterna. Nu har de båda kusinerna flickvänner och är över tjugo. Ibland kan jag sakna de busiga versionerna av både Patrik och Mattias.
Nu är man stor, nu kan man inte sitta under bordet längre. Visst, ibland är jag barnslig, det är jag och det vill jag fortsätta vara. De som inte gillar det, de kan gå och sova eller nått.
Men jag menar, nu börjar man bli stor. Nu är livet inte en dans på rosor längre. Snart är jag myndig, snart tar inte mina föräldrar hand om mig  längre. Jag måste själv betala alla mina räkningar och jag ska väl så småningom flytta hemifrån. Jag kan inte hjälpa det men det skrämmer mig lite. Jag tror jag är lite rädd för att växa upp.
Det är sjukt, Marina blir 18 om mindre än ett år. Jag blir det om ett och ett halvt.
Men samtidigt så måtse man ju se det från den ljusa sidan, man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden. Häng med och gör det bästa av situationen. Jag ska ska njuta av den sista tiden som barn. Det ska jag verkligen.